Den moderna robotmamman version 3.1
Här satt nu den nya, moderna robotmamman version 3.1 komplett med högteknologiskt superhörselimplantat. Den gamla tillbakadragna versionen hade ersatts av en ny modell.
Så skrev min 24-årige son en gång om hur han upplevde min nya hörsel och den förändring jag genomgått i och med CI-operationen. Och bortsett från att jag inte är någon robot (möjligen batteridriven) så stämmer det rätt bra. En ny modell av mig har det absolut blivit.
Jag hörde bra som barn, sämre som tonåring och riktigt dåligt som vuxen. Vid 30 la jag på telefonen för gott (trodde jag) och var helt beroende av synstöd för att kunna uppfatta tal. Världen blev ganska liten. Dator och e-post blev mitt kontaktverktyg, det skrivna ordet mitt språk. Cochleaimplantat hörde jag talas om i mitten på 90-talet men då opererade man inte personer med resthörsel, så jag fick vänta. På att bli döv. Det blev jag aldrig, inte riktigt i alla fall, för tekniken kom ikapp mig och man började operera även personer med viss hörselförmåga kvar. År 2002 var det dags för mig, jag kände väldigt bestämt att det var dags att göra något och fick komma på utredning på Huddinge under våren. I juni fick jag mitt implantat och i augusti blev jag uppkopplad som det brukar kallas när man får sin processor utprovad och inleder rehabiliteringsperioden.
Det var otroligt mycket ljud i början. Eller snarare oljud. Det smaskade otäckt när jag åt. Röster lät som Kalle Anka. Allting surrade och brusade. Eller dånade och pep. Det var ingen ordning på nåt alls och jag blev ganska nedslagen. Tal hörde jag inte särskilt bra heller så det kändes nästan som jag inte vunnit nåt alls på det hela. Men det ändrade sig…
Jag återerövrade ljuden. Lärde mig känna igen och sortera olika sorters ljud. Mansröster. Kvinnoröster. Så småningom kom nyanserna. Rösterna fick dialekter, fågelkvittret blev till bofink eller koltrast, vindens sus lät inte längre som motorbuller. Jag slutade vara så trött, behövde ju inte längre anstränga mig för att följa med i kommunikationen. Jag började engagera mig i nya saker, som tidigare varit otänkbara för mig. Föreningsarbete. Möten med nya människor i grupp eller enskilt. Tillbakadragenheten var bortblåst. Här fanns mycket att ta igen minsann…
Telefonen fortsatte att gäcka mig ganska länge. Jag kunde inte höra i den. Det tog tre år för mig att komma över den psykologiska tröskeln och inse att jag faktiskt kunde höra utan synstöd och att telefonen därmed var ett användbart redskap om det bara var bra ljudmiljö runt omkring. När jag sen fick min specialdesignade mobiltelefonsladd var sista hindret avhjälpt. Sladden dämpade omgivningsljudet och lät mig få telefonljudet rätt in i processorn. I och med det kunde jag äntligen använda min mobil när och var som helst.
Naturligtvis hör jag inte normalt. Musik låter konstigt. Jag vet aldrig varifrån ljuden kommer. Jag hör fortfarande fel ibland. Men jag hör rätt tillräckligt ofta för att kunna fungera i nästan alla vardagssituationer. Högtalare är ofta problematiska. TV använder jag gärna text på om det finns. Dålig akustik kan vara skillnaden mellan att vara delaktig eller utanför vid en konferens. Men ändå…
Idag, nästan precis fyra år efter operationen har jag ett helt nytt liv än före. Den nya hörseln har påverkat mig på många olika sätt och gett mig en nystart i livet. En ny chans som jag inte tänker försumma att ta vara på fullt ut.
– Agneta Österman
Fakta
Namn: Agneta Österman
Uppkopplad: 2002, OPUS