Jag heter Nathalie Evelinadotter Simonsson och är både botaniker och teckenspråkskartläggare.
Detta med min fascination för landet Papua Nya Guinea innebär veckolånga expeditioner under minst 5 års tid djupt inne i de uråldriga regnskogarna som knappt har besökts av människor.
Samtidigt uppmuntrar jag både döva och hörselskadade i området att delta i arbetet för bevarandet av de utrotningshotade porslinsblommorna (Hoya på det vetenskapliga språket). På så sätt blir det en avslappnad relation mellan oss och jag kan då lära mig mer om deras livsöden, möjligheter och hinder i deras samhällen för dom med hörselnedsättning och vilka teckenspråk de döva använder. Detta är för att kunna utvärdera hur man på bästa sätt kan hjälpa dem med olika insatser, t.ex. att förbättra tillgängligheten för dem. (Vill du veta mer? Besök www.paradiseforest.net)
Jag är barndomsdöv så jag kan därför endast läsa och skriva på det mest utbredda officiella språket i Papua Nya Guinea, Tok Pisin. Medan en stor del av lokalbefokningen är analfabeter. Så trots att vi båda förstår Tok Pisin så har vi inget gemensamt sätt att kommunicera på detta språk. Detta gjorde att jag återupptog funderingarna på att satsa på CI.
Jag hade tidigare funderat på CI eftersom jag är mycket i skogen och älskar att upptäcka och lära mig om nya saker i naturen. Jag ville nämligen höra fåglarna som jag aldrig kunde uppe bland träden. Jag ville höra gräshopporna som var helt dolda i gräset. Jag ville höra cikadorna… Det var mycket som jag ville veta hur det lät.
Dessutom hoppades jag att CI skulle hjälpa mig att tala bättre då jag knappt har hört min egen röst och avläsa folk bättre. Kanske skulle jag så småningom kunna prata med analfabeterna på Tok Pisin? Hörapparaterna fungerade inget vidare, jag var alltför döv för att hörapparaten skulle vara till någon glädje i vardagen.
Juli 2009 var det därför dags för operation på Sahlgrenska.
En månad senare fick jag höra för första gången när processorn kopplades in. Det var rena chocken! Det kändes verkligen som elektriska impulser. Som om jag hade händerna på ett svagt elektriskt staket. Alla toner lät helt lika. Det var ett evigt brusande och surrande. Jag kunde inte urskilja något. Jag började undra om något hade blivit fel. Men några dagar senare började hjärnan kunna urskilja de olika ljuden.
Det brukar jag idag jämföra med att man sitter i ett beckmörkt rum och sedan plötsligt tänder ett starkt ljus. Först ser du bara ett vitt sken, men sen efter en tag vänjer ögonen sig och du börjar kunna urskilja föremål i rummet. Ytterligare en liten stund senare ser du föremålen tydligt. Så kändes det för mig med implantatet, när jag vande mig vid alla ljud, men över en längre tidsperiod eftersom jag i stort sett aldrig har hört tidigare.
Det var både otroligt spännande men också påfrestande för jag har alltid levt i en behagligt tyst värld där jag inte fått min nattsömn störd av någons skrikande barn eller skällande hundar. Men så spännande! Jag hörde så mycket mer än med hörapparaterna. Jag kunde inte höra fåglarna med dem. Men med implantatet kunde jag höra måsarna i skyn sisådär en hundra meter ovanför mig. Jag var förbluffad.
Nu ett år senare så kan jag sitta på pendeltåget i Stockholm och höra vad nästa stopp är. Jag kan urskilja olika fåglar. Jag reagerar reflexmässigt när någon ropar mitt namn. Bara det är klart över förväntan.
Att lära en gammal hund sitta
Under den första etappen i arbetet på Nya Guinea under försommaren 2010 så var det dags att se om implantat redan var till någon hjälp i kommunikationen på Tok Pisin. Döm till min förvåning när jag i de flesta fall kunde göra mig förstådd på talad Tok Pisin och många gånger även höra vad folk sa om jag samtidigt läste på läpparna. Tok Pisin har ett mycket mindre ordförråd än svenskan så det är betydligt färre ord som låter lika eller ser lika ut i läpprörelserna. Oftast var det svårt bara för att jag inte hade lärt mig alla ord ännu. Därmed har jag redan nu nytta av mitt CI i kommunikationen. På svenska kan jag nu betydligt oftare göra mig förstådd och förstå, även med främmande människor. Men jag kämpar fortfarande, för svenskan har ett stort ordförråd och många ord låter väldigt lika för mig.
Jag är ju född döv, så jag lär mig allt från början vid 28 års ålder, medan hörande lär sig redan från deras första dag på jorden. Man brukar säga att man inte kan lära en gammal hund sitta. Men jag tänker då lära mig sitta.
Det ska bli spännande att se hur min hörselförmåga utvecklas med tiden. Jag förstår ännu inte allt jag hör, speciellt det mänskliga talet som är otroligt komplext och varierande i jämförelse med andra ljud som alltid låter på ungefär samma sätt från gång till gång. Jag för en ljuddagbok, där jag noterar alla ljud som jag hör för första gången. Här följer ett utdrag ur ljuddagboken när jag var på väg till mitt fältarbete i djungeln:
1 april: Det eviga tutandet i trafiken
10 april: Lövprassel i kruttorr skog
11 april: Något djur som skrapar i tak och väggar, märkligt ljud!
12 april: Högt smällande bambusnår. När man eldar färsk bambu så sprängs tydligen cellerna inuti stammarna.
12 april: Cikador och syrsor på kvällen i djungeln där jag ligger i hängmattan.
13 april: Galande tuppar. Några dagar senare kunde jag identifiera ljudet helt själv utan att se tuppen.
18 april: En getkilling som ropar på sin mor.
18 april: Lyssnade på folksång i en by djupt inne i djungeln.
18 april: Kunde helt själv identifiera ljudet av en porlande bäck innan jag ens såg den i djungeln.
23 april: Störtregn som slog mot husets fönster och så en tokaygecko som kväkte hela kvällen någonstans inne i sovrummet.
26 april: Hörde en enorm svärm av enorma djungelbin på ett par hundra meters avstånd!
11 maj: En kakofoni av grodors kväkande.
Undrar vad mer jag kommer få höra framöver?
/Nathalie